Annie

Nämen skriver jag nu igen, det var inte dåligt. Sitter hemma hos Sara och bloggar lite medans hon matar Stella. 

Hör och häpna, har faktsikt inte gråtit en ända gång  idag. Även om jag känner att det kan komma närsom. Känns så frustrerande att inte veta vart man ska ta vägen, hur livet kommer bli eller vad som kommer hända med mig själv. Det gör ont måste jag medge. Väldigt ont. Visst var mina känslor för exet otroligt starka. Jag var kär och jag älskade honom något så innerligt. Sen kom den där förbaskade tjejen som var hans ex in i bilden. Hon berättade för mig att exet skulle skickat nakenbilder, ringt henne när jag jobbat, sagt att han fortfarande velat ha henne. Min hjärna brast samman helt totalt, folk sa åt mig att inte tro på henne,  att hon var en mytoman. Men som alltid när det gäller mig så kan jag faktsikt inte släppa sådant. Det började dala neråt. Exet drog sig undan, gjorde saker för att vara borta från mig och vårat liv. känslorna fanns där hela tiden, men jag var inte lycklig. Jag tycker om honom något så innerligt, jag önskar att de var så som de var när vi var lyckliga. Men det är faktsikt bara att inse att vi kommer inte bli lyckliga. så nu hoppas jag bara att jag kommer att få mitt egna hem snart, där jag kan fortsätta leva mitt liv.

Nog om det. Sitter ju ute hos Sara. Vilken dröm det vore att bo såhär, eller iallafall lite då och då. Vara nära naturen och djuren. Tycker det är helt underbart.  Kommer att lägga upp lite bilder senare när jag kommit hen till Petter och Aggie.


Nåväl, nu ska vi ut i naturen igen. :-)


Kramar Annie