Annie

Till en början vill jag säga att jag aldrig kommer skämmas över det jag varit med om, aldrig någonsin. Jag kan prata öppet om det och det ger mig lättnad att få ut mina tankar om övergreppen.


Att lära sig att leva med att varit utsatt sexuella övergrepp från när man är liten är rätt svårt och frustrerande. Jag väjer att använda ordet sexuellt övergrepp, för det är det domen blev, Grovt sexuellt utnyttjande av minderårig. Hade rättegången varit 1 månad senare hade det blivit grov våldtäkt av barn, eftersom lagen ändrades januari 2005.

Vet inte hur många gånger jag läst domslutet, och hur många nätter jag legat vaken och funderat genom allt. Försökt tänka klart på det som hände under alla dessa åren när jag var så liten, för det var jag ju faktsikt. Bara 11 år. Hur jag tänkt och tänkt hur jag kunde vara så stark och kunde ha en sådan överlevnadsinstingt, när man lever under dagliga dödshot, mobbning i skolan och ingen, verkligen ingen att lätta ens hjärta till. Jag minns hur jag varje dag kämpade för att fundera så bra som möjligt, att fortfarande klara av att skratta och försöka se det ljusa bland sakerna som hände runt om mig.  Jag vet att på den tiden, när allt hände och jag egentligen borde sjunkit under jorden höll jag mig ändå kvar ovanför ytan. Jag vet att på den tiden, då var jag stark.

 Det är så lätt för folk som själva inte varit utsatta för det men funnits i närheten hela tiden säga, Annie, det har gått 10 år det är dags att glömma. Tiden har ju läkt alla deras sår, men mina finns fortfarande blottade och öppna kvar. Jag vet inte hur måcga timmar jag suttit hos olika terapefter, socialtjänstkvinnor, psykologer, men jag kan säga att min psykjornal på många hundra sidor säger mig att det är endel. Jag önskar att jag kunde säga att jag gråtit många tårar, men det har jag tyvärr inte. Bara 1 gång under rättgångarna vet jag att jag knäcktes, det var på den direkta frågan om hur jag mådde idag, hur min framtid såg ut. DÅ vet jag att allt strömmade ut ur mig och det fanns ingen hejd. Jag vet att jag tänkte, vilken jävla framtid? Min advokat och åklagaren fick ta ut mig på rast, vilket innebar 15 cigg. Rättegångssalen fick de vädra ut, för det luktade så satans illa efter han.  Jag tror det är mycket därför jag inte klarar av svettlukt i dagens läge, för han, han stank ju så otroligt. Jag vet att när jag kom hem efter varje samlag han hade med mig stod jag i duschen i timmar, försökte skrubba mig ren, försökte få bort hans lukt som satt ingrodd i mig. Och jag vet att ännu idag känner jag mig sådär äcklig, att jag står i kokhett vatten och skubbar och skrubbar, men jag aldrig blir ren. 
Jag minns inte så mycket smärta jag fick under allt, förutom alla analasamlagen, men den psykiska smärtan, den minns jag som om den vore igår. Ser jag en vit volvo 745 med tonade rutor i dagens läge är jag påväg att springa, för skräcken kommer tillbaka. Men jag borde inte reagera, för den bilen hamnade i brand/polisstationen efter han blivit arg på mig och skulle ta sitt liv.

Tiden läker alla sår, det är dags att bli frisk.. Ja, lätt att säga för andra, men min värld kan fortfarande förstöra mig. Men jag har kommit långt, jag vet det. Jag kan jobba, jag kan sköta ett hem, och framförallt jag kan ha sex och njuta av det. Det trodde jag aldrig skulle ske, jag trodde alltid att jag skulle göra allt som killarna sa, och bara vara dem till lags och att det inte skulle kunna vara känslosamt.  Men det var faktsikt bara för några månader sen jag upptäkte vad älska var, sex innan har alltid varit för deras villkor, och det var ju vad jag lärde mig som liten. Behagade jag han genom sex slapp jag allt det andra, då slapp jag allt tvång. 

Men ändå klassar jag mig som frisk, eller iallafall så frisk som jag kan bli. I mina psykjornaler står det att jag lider av 15-20 % psykiskinviladietet, Men jag tycker faktsikt inte att det stämmer, jag vet att jag är skadad för livet av detta, men jag vet även att jag kan skratta och känna mig lycklig. Och det viktigaste av allt, jag kan lita på folk igen.

Nu ska jag ta en dusch, detta inlägget blev lite längre än vad jag tänkte. Bara 2 timmar till som jag behöver vara vaken, ska ringa till min kvatersvärd klockan 8 och be om en parkering. Malle flyttar ju trots allt in hos mig om 2 veckor.