Annie

Den bittra sanningen är rätt svår att tacklas med. Jag har länge kunnat stå och säga, jag har bulimi. Jag har inte varit rädd för att folk ska döma mig, för det är så det alltid varit, jag har haft denna jävla sjukdomen sedan jag var 11 år.
Som för många andra började det inte med mig för att jag ville banta eller bli smal, för mig var det en känsla av att rena kroppen. Efter övergreppen låg jag där över toaletten och kräktes som ett avdankat fyllo, allt skulle ut från mig. Först när jag började spy galla kände jag mig nöjd, då var allt okej, då var han ute från mig. Åren gick och jag behövde inte ens stoppa fingrarna i halsen, det kändes som jag var magsjuk och jag kunde inte hålla det inne längre.

Hemska hemska jävla sjukdom, sjukdom som binder vatten, sjukdom som gör att man inte har något som helst järnvärde så man är ständigt trött (sist jag mätte mitt låg det på 96, det bör ligga på 120) , sketna tänder, men något som jag upptäckt på senaste tiden efter många år av spya är dessa jävla magsmärtor, jag kan ligga ihopkrupen i fosterställning och gråta för att de gör så jävla ont. Vissa dagar vill jag inte gå ut i sängen, säger till Malle att jag har ont i magen, han måste ju tro att jag är världens bästa människa på undanflykter. Men när jag vagnar mitt i natten av att de känns som om någon sätter knivar i magen på mig är det inte kul längre.

Man undrar hur man kunde hamna i denna hemska jävla onda cirkel. Man går upp i vikt för att kroppen är inställd på svältdiet, och tar åt sig allt fett den kan få, för den vet inte när man ger den näring nästa gång. Man spyr för att man inte vill gå upp i vikt när man äter, man vräker i sig mat för att man har ett sådant otroligt sug. Hjärnan blir aldrig mättad och jag lovar, detta suger! Man känner sig så maktlös mot denna hemska jävla sjukdom. Jag orkar faktsikt inte vara sjuk mer, jag vill bli frisk. 

Jag har bestämt mig iallafall, jag ska söka hjälp, igen. Jag ska bli frisk, JAG SKA! Fast jag är rädd, jävligt rädd, under 5-6 år försökte de med olika terapisaker för att jag skulle bli frisk, och inget har ju funkat ännu. Men i dagens läge är viljan högre än något annat. Jag menar, jag fyller 22 år om en månad, och då är jag inne på 11 året som bulimiker, det är liksom dags att göra något åt det. Är ni med mig?