Kunde inte låta bli och skratta...

Läste genom lite av mina journaler igår för att få lite gamla tips jag fick ang bulimin.
Sen började jag läsa lite mer om olika bedömningar de gjorde med mig genom åren.

Cor: regelbunden rytm. Inga blåsljud. Frekvens 75.
Pulm: Vesikulärt andningsljud utan biljud.
bltr: 120/60
vikt: 73 kg
Längd: 169 cm.

"Hon har en mycket negativ syn på sin egen kropp beroende på att hon växlar väldigt mycket i vikt, för närvarande klart överviktig."

I min värld är man faktsikt inte ens överviktig om man väger 73 kg och är 169 cm lång, men det är väl kanske bara min åsikt. Undra vad de skulle säga i dagens läge när jag väger några kilo mer än det, "Kraftigt överviktig på gräns till fetma" då eller?

Status: "Lätt överviktig ung dam, klädd i genomgående svarta kläder med mycket metallinslag, har ett påklistrat ytligt leende som en harmoniserar med hennes sorgsna drag runt ögonen. undertecknad vidgår att hon är inombords för det mesta ledsen även om hon säger att det svänger för det mesta upp och ner. Inga tecken till pågående psykisk störning eller sjukdom."

Jag minns så väl vad jag hade på mig just den dagen, ett par svarta "piratbyxor", sneakers, och en svart tröja med ett tryck över bröstet med någon 8ball döskalle och flames i bakgrunden, sen metallinslaget måste varit min kejda jag hade nycklar i eller syftar han på mina piercingar? Det är så roligt hur psykologer kan analysera konstiga saker som man själv inte reagerar på.  



Det är lite skönt faktiskt att jag i dagens läge iallafall kan le åt vissa saker...




Kommentarer
Postat av: Soya ★

Ja, såhär i efterhand tror jag det är bra att kunna skratta åt elände. Jag brukar ju skämta om mitt misslyckade äktenskap och det är rätt skönt faktiskt.

Puss

2010-02-03 @ 22:37:58
URL: http://soyasblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0