Annie

Man sitter och kollar runt på facebook, hittar vänner och klasskamrater från förr. Man tittar vad som hänt i deras liv, vissa pundar jävligt hårt, andra reser jorden runt och verkligen njuter av livet.  Man tänker tillbaka, tillbaka på låg och mellanstadiet, vi alla hade samma chans att bli något, vi alla var på samma nivå. Man gjorde ingen som helst skillnad på om ens föräldrar jobbade på pappersbruket eller om de liksom min pappa var högt uppsatta politiker, vi alla var människor. Man inser att vissa tog vara på sina chanser i livet och valde att bli något och inte slösa bort tiden, medans andra valde drogerna  för att slippa pressen. Man tittar på sig själv och får lite ont i magen, en liten ångest kommer krypande, jag hade egentligen allt serverat på silverfat, jag gick i en fin friskola och borde ha kämpat så mycket bättre än vad jag gjorde. Jag hade möjligheterna att bli något, att ta vara på tiden och fixa mig en stabil grund att stå på, men nu så många år senare sitter jag fortfarande utan betyg (eller jo jag fick godkänt i hemkunskap när jag gick i åttonde klass av någon underlig anledning?! ) och jobbar på ett gatukök med en timlön lägre än minimumlönen enl avtalen, men hur eller hur så är jag lycklig. Och egentligen är det väl det som räknas i slutändan, hurdant välmåendet är? Spelar ingen som helst roll hur mycket pengar man har på kontot bara man är lycklig, och det är jag. Jag har min älskling jag kryper ner bredvid varje kväll, och jag har det jag alltid drömt om, ett lugnt och stabilt liv, utan rädsla och  skräck, jag behöver inte fly längre. Jag har ro i min själ och min kropp, och det är jag nöjd med. Och det är väl så det alltid kommer vara i livet, vissa av oss nöjer oss med det lilla, medans andra är ute efter så mycket mer, så all heder åt alla som orkar kämpa och fixa sig en stabil grund på, jag avundas er, men jag är nöjd med det jag har.