Annie

Ett gatukök på Vasagatan utsattes tidigt på torsdagsmorgonen för ett rånförsök av en påverkad man som beväpnat sig med en hammare.

Relaterat

Klockan var strax efter halv fyra på morgonen när mannen, som är i 20-årsåldern, gick in på Sjuans gatukök och hotade personalen med en glashammare.

- När allt var avklarat sprang han från platsen, men våra duktiga hundförare och vakna poliser lyckades gripa honom, säger Anna Erlandsson, biträdande vakthavande befäl vid polisen i Västra Götaland.

Hundarna lyckades även nosa upp hammaren som mannen hade slängt under flykten.

Polisen rubricerar händelsen som försök till rån eftersom det visade sig att mannen inte fått med sig några pengar. Personalen chockades dock av gärningsmannens aggressiva rånförsök.

- Han visade tecken på narkotikapåverkan, säger Lennart Järnbrand, inre befäl vid citypolisen.






Ibland frågar jag mig varför det alltid är jag som råkar ut för de mest konstiga händelser. Mitt liv har varit rätt hårt, en barndom som var åthelvete, men jag överlevde det. Jag klarade mig ut ur det. Men jag tror det är som min mamma säger att vissa människor får ta mer skit än andra, att vissa klarar av att hantera det på ett annat sätt.

Men skräcken sitter i, visst han fick inga pengar. Men upplevelsen var ändå den samma. Om inte 2 stammisar hade slagit ut honom från stället vet vi inte vad som hade hänt. Jag är dem evigt tacksamma. Men varje gång jag blundar lite hårdare så ser jag hans ögon stå och stirra in i mina när han säger fram med pengarna. Jag känner hur kroppen blir till is och jag ser hans slitna drag, och det gör ont.
Hur ska man kunna jobba efter en sånhär grej? Hur ska man kunna vara avslappnad på jobbet?

Allt gick så fort, jag fattade inte vad som hände först, trodde bara han skulle tränga sig före för att få mat. Så jag säger till honom att det inte är hans tur ännu. Sen inser jag att det är ett rån som pågår. Jag blir paralyserad. Helt stelfrusen och stirrar honom in i ögonen och börjar backa bakåt, trycker på överfalls larmet samtidigt som de slår ut honom från kiosken. Ringer 112 och när jag säger högt att vi håller på att bli rånade så går de upp för mig vad som hänt. Då brast allt.

Jag är evigt tacksam våra 2 stammisar som räddade oss, utan dom vet jag faktsikt inte hur saker hade gått. Och det vågar jag faktsikt inte tänka på. Allt är så klart, men ändå känns det som om jag lever i en dröm.
Jag är glad att jag och kollegan som var med finner tröst i varann. Och för poliserna+väktarens underbara vänlighet.  Detta är något jag sent kommer glömma.