Annie

Spyr verkligen över dig. Du är en hemsk människa och ja, jag önskar dig all olycka i världen. Fast du verkar ju fixa det så bra själv att man faktsikt inte behöver säga något längre. Folk vet vem du är och hur du betett dig, mot andra, mot mig. De vet vad du gjort och sagt. Tyvärr är det väl så att de finns alltid småbarn som kommer se upp till dig och tro att de är lite bättre för en stund, men de vänder för alla. Det har de alltid gjort. Alla har blivit knullade i psyket av dig, svikna och sårade. Sen att du alltid försöker vända det till att det är dig det är synd om fattar jag fan inte.. Du är hemsk, du är vidrig. Du är en sådan jag skulle varna mina barn för.



Dock sitter du nu ännu igen häktad, lärde folk sig inte för flera år sedan att de inte skulle släppa sina barn nära dig? Nä, de lät bara samma historia som hände mig för många år sedan återupprepeas igen. Att folk aldrig lär sig!? Jag mår illa över dig, över samhället och att folk faktsikt inte brytt sig mer.

Jag har redan tröttnat på att vara sjukskriven, orkar inte vara hemma. Känner mig så rastlös i själen. Fast jag vet att jag måste. Skulle träffat Sanna idag. Hade ont så jag valde att försöka sova istället. Vaknade upp, tog några smärtstillande och somnade igen. Har alltid varit så, sedan jag var liten. Mår jag dåligt, har ont eller är ledsen så sover jag. Och där med råge.

Innan när jag duschade så läckte de in genom plåsterna, tog bort de för o hindra infektion.. Hua vad min navel ser ut!! Måste imorgon åka o köpa nya förband iallafall..

Känner inget som helst sug på och skriva.. kommer kanske senare..  puss på er.

Började i tisdags på jobbet under lunchrushen, fick en sådan jävla smärta i magen och trodde som vanligt de berodde på bulimin. Smärtan höll i sig hela dagen och natten, och jag vaknade till och från hela onsdagnatten av att de gjorde så sjukt ont i magen. Onsdagen gick och Malle var och jobba och min magsmärta vägrade att släppa. Började kolla lite på nätet och kom på tanken att de kunde vara gallstensanfall. Ringde mamma som bad mig ringa sjukvårdsupplysningen som tvinga oss till akuten.

Väl inne på akuten så tar de leverprover på mig och blir chockade över att de ligger på 110 (bör ligga mellan 5-25) och de lägger in mig. Malle får åka hem och jag rullas upp på ulljud, där ser de att jag har en stan i gallblåsan och jag blir inlagd över natten. När läkaren kommer för rond vid kl 9 så berättar han att de vill operera mig akut, och jag bryter ihop. Lyckas få mig utskriven över helgen och ska tillbaka på op på måndagen, hann vara ute från sjukhuset i 1 timma innan de ringer och vill ha tillbaka mig för att mina levervärden stigit men de sa att jag fick välja själv. Jag fick magsmärtor igen och bestämmer mig för att de nog är bäst att åka tillbaka igen. Börjar störtgråta ännu en gång för nu skulle jag ju verkligen missa min förlovningshelg + cocksparrer o discipline i köpenhamn.

När jag står inne i klädkammaren och gråter av smärta och förtvivlan och packar för att åka in till sjukan så kommer en tårögd Malle in och kramar om mig och säger de finaste sakerna och frågar om jag vill bli hans fru, blir ett ja och vi gråter ännu mera, ringer åker på och sen blir de att åka in till Sahlgrenska igen.

Bestämde mig för att det var onödigt att Malle skulle stanna i Göteborg över helgen när jag ändå skulle opereras och vara nersövd och vi hade ju faktsikt betalt för detta jävla spahotellet och bandbiljetterna och alla hans vänner skulle vara i Köpenhamn så jag skickar dit honom med för att få honom på bättre tankar.

På fredagen kl 13 kommer de och säger till mig att de blir op direkt och rullade ner mig till operationsavd. Får svara på en massa frågor sen snabbt upp på ett operationsbort och blir inrullad i opsalen. Somar gött och vaknar i chock att jag faktsikt fortfarande lever kl 21 på kvällen.  Sov hela natten som en sten, och dagen efter också.
När Malle kom hem på södagen åkte han och hämtade mig och tog mig hem, och gud så skönt det var att se se honom igen. Han har varit saknad även om de känt skönt att inte ha honom vhär ändå, för jag har kunnat vila och sova hur mycket jag vill o bara brytt mig om mig själv, och inte känt att jag ska finnas för min fästman som är ledsen för att jag är sjuk.

Min mage ser lite ut som ett krigsfält efter operationen och alla sprutor jag fått i den. Här även fått lära mig att ta sputor själv för att slippa få blodpropp.  Tar massa narkotikaklassade tabletter för smärtan oxh allt är lite snurrigt för mig hela tiden, men de blir bra :-D


Denna helgen som jag hade längtat efter så länge blev inte alls som jag hade tänkt mig, men jag är hur eller hur lycklig. Om nu inte lyckligare än om jag hade åkt till Danmark. För visst, jag missade vår förlovningshelg och en jävla bra spelning, MEN jag har ett helt liv med Malle att se fram mot!

/ Kramar från en nyopererad och förlovad lycklig tjej.

Den bittra sanningen är rätt svår att tacklas med. Jag har länge kunnat stå och säga, jag har bulimi. Jag har inte varit rädd för att folk ska döma mig, för det är så det alltid varit, jag har haft denna jävla sjukdomen sedan jag var 11 år.
Som för många andra började det inte med mig för att jag ville banta eller bli smal, för mig var det en känsla av att rena kroppen. Efter övergreppen låg jag där över toaletten och kräktes som ett avdankat fyllo, allt skulle ut från mig. Först när jag började spy galla kände jag mig nöjd, då var allt okej, då var han ute från mig. Åren gick och jag behövde inte ens stoppa fingrarna i halsen, det kändes som jag var magsjuk och jag kunde inte hålla det inne längre.

Hemska hemska jävla sjukdom, sjukdom som binder vatten, sjukdom som gör att man inte har något som helst järnvärde så man är ständigt trött (sist jag mätte mitt låg det på 96, det bör ligga på 120) , sketna tänder, men något som jag upptäckt på senaste tiden efter många år av spya är dessa jävla magsmärtor, jag kan ligga ihopkrupen i fosterställning och gråta för att de gör så jävla ont. Vissa dagar vill jag inte gå ut i sängen, säger till Malle att jag har ont i magen, han måste ju tro att jag är världens bästa människa på undanflykter. Men när jag vagnar mitt i natten av att de känns som om någon sätter knivar i magen på mig är det inte kul längre.

Man undrar hur man kunde hamna i denna hemska jävla onda cirkel. Man går upp i vikt för att kroppen är inställd på svältdiet, och tar åt sig allt fett den kan få, för den vet inte när man ger den näring nästa gång. Man spyr för att man inte vill gå upp i vikt när man äter, man vräker i sig mat för att man har ett sådant otroligt sug. Hjärnan blir aldrig mättad och jag lovar, detta suger! Man känner sig så maktlös mot denna hemska jävla sjukdom. Jag orkar faktsikt inte vara sjuk mer, jag vill bli frisk. 

Jag har bestämt mig iallafall, jag ska söka hjälp, igen. Jag ska bli frisk, JAG SKA! Fast jag är rädd, jävligt rädd, under 5-6 år försökte de med olika terapisaker för att jag skulle bli frisk, och inget har ju funkat ännu. Men i dagens läge är viljan högre än något annat. Jag menar, jag fyller 22 år om en månad, och då är jag inne på 11 året som bulimiker, det är liksom dags att göra något åt det. Är ni med mig?

 

En vän jag inte pratat med på ett bra tag skrev till mig, och det värmde..

Idag är det 15 dagar sedan jag och Malle slutade röka.
Idag är det 11 dagar kvar till Köpenhamn och bo på lyxigt spahotell +en liten hemlis.
Idag är det 12 dagar kvar till vi ska gå på Cocksparrer och Discipline.
Idag är det 30 dagar kvar till jag fyller 22 år.

Läste genom lite av mina journaler igår för att få lite gamla tips jag fick ang bulimin.
Sen började jag läsa lite mer om olika bedömningar de gjorde med mig genom åren.

Cor: regelbunden rytm. Inga blåsljud. Frekvens 75.
Pulm: Vesikulärt andningsljud utan biljud.
bltr: 120/60
vikt: 73 kg
Längd: 169 cm.

"Hon har en mycket negativ syn på sin egen kropp beroende på att hon växlar väldigt mycket i vikt, för närvarande klart överviktig."

I min värld är man faktsikt inte ens överviktig om man väger 73 kg och är 169 cm lång, men det är väl kanske bara min åsikt. Undra vad de skulle säga i dagens läge när jag väger några kilo mer än det, "Kraftigt överviktig på gräns till fetma" då eller?

Status: "Lätt överviktig ung dam, klädd i genomgående svarta kläder med mycket metallinslag, har ett påklistrat ytligt leende som en harmoniserar med hennes sorgsna drag runt ögonen. undertecknad vidgår att hon är inombords för det mesta ledsen även om hon säger att det svänger för det mesta upp och ner. Inga tecken till pågående psykisk störning eller sjukdom."

Jag minns så väl vad jag hade på mig just den dagen, ett par svarta "piratbyxor", sneakers, och en svart tröja med ett tryck över bröstet med någon 8ball döskalle och flames i bakgrunden, sen metallinslaget måste varit min kejda jag hade nycklar i eller syftar han på mina piercingar? Det är så roligt hur psykologer kan analysera konstiga saker som man själv inte reagerar på.  



Det är lite skönt faktiskt att jag i dagens läge iallafall kan le åt vissa saker...